Vårkväll i Stockholm, skir grönska och på väg till Djurgården och gamla ärevördiga Cirkus där Jackson Browne och hans musiker väntar på att få förföra oss med sin vackra musik. Vad kan väl gå fel en sån kväll?
Susanne, Stina och jag skyndar fram längs Strandvägen och långt därborta skymtar vi Djurgårdsbron som ska ta oss till en av årets höjdpunkter. Maja går några steg bakom, hon mår inte riktigt okej. Strax innan Cirkus, nära Biologiska museet kräks hon tarmarna ur sig och blir alldeles vit i sitt lilla söta ansikte! Jojo, det var ju en bra början på denna drömlika afton! Magsjuka! Hon repar sig emellertid och vi stegar på upp till Circus och tränger oss in på våra platser där lillebror och dotter Lena redan bänkat sig.
KONSERTEN:
Efter en föredömligt kort väntan dyker kvällens dignitet upp och börjar spela. Men sången, den underbara stämman, hörs knappt! Vad är detta?! Ljudet ska ju vara det bästa enligt tidigare recensioner! Jackson levererar sen ett pärlband med nya och gamla låtar och det låter allt bättre. I pausen mår dottern sämre igen och hennes mor tar med sig henne hem och konserten är över för deras del. Dottern var ändå helt nöjd med det hon hann uppleva. Tur det!
Andra akten börjar starkare än den första. Browne gör några akustiska nummer och jag börjar känna mig riktigt tillfreds. Men Stina och jag har lite svårt att koncentrera oss på det som försiggår där framme på scenen. Tankarna går till Maja och Susanne som tvingades avbryta och ta sig "hem" till Söder i all hast. Jackson genomför konserten på ett oklanderligt (lite väl oklanderligt kanske) sätt, hans musiker är galet skickliga men aningen tråkiga och stela och efter en lång turné verkar de ha lite svårt att dölja att de börjar bli trötta.
Jackson Browne är en gudabenådad låt- och textskrivare. Han är vidunderlig i sina akustiska tolkningar av sitt material. Men jag tycker det blir en smula linjärt för låtarna med ackompanjemang går alla i ungefär samma halvfartslunk. Ska jag vara helt ärlig så gäspade jag emellanåt och det hade jag aldrig kunnat föreställa mig att göra när en av mina musikaliska förebilder står på scenen bara några meter bort.
Till en del kan detta bero på den sämre fokuseringen från min sida pga Majas och Susannes plötsliga sorti. Men det kan även bero på det stela material Jackson levererat på de senaste plattorna, hans 70-talslåtar höjer sig över de nya - och det inte så lite! Simon & Garfunkels Globenkonsert 2004 spökar också en del ity den var alldeles perfekt, en konsert kan svårligen bli bättre än så. Även mina äldre konsertminnen såsom Jethro Tull 1969, Frank Zappa x2 på Konserthuset och Solliden i början av 1970-talet, Canned Heat på Grönan 1970 och Santana samma år på konserthuset, med flera klassiska konserter finns även med där i bakgrunden.
Visst är hans medmusikanter och körtjejer av absolut världsklass men jag saknar den gamle vapendragaren David Lindley (multiinstrumentalist) och hans personliga slideguitar och fiol, samt den magi de bägge herrarna utvecklat tillsammans.
Klart är iallafall att Jackson Browne får ännu en chans, men då får det bli tillsammans med Lindley och gärna då självklart med merendels akustiska tolkningar.
Låtarna "Fountain of Sorrow", "Barricades of Heaven" och "Take It Easy" lyste starkast enligt mig.
Saknade "Call It A Loan", "Hold Out", "Before The Deluge" och inte minst " A Song For Adam".
Mitt betyg: Helt okej flugfiske, men det finns finare fiskar att lura fram
