The Journey Of Donovan

Den här Dvd:n ska jag ha!

Tack mina älskade tjejer!

Tack älskade Fia, Stina, Maja och hustru Susanne för den fina uppvaktningen på Fars Dag. Korgen på fotot innehåller diverse kulinariska godbitar såsom pepparsalami, olivröra att ha på de goda kexen, Crostini (vitlök och persilja) som också finns bland de övriga skatterna.

En påse med lakritsgodis och en burk marinerad vitlök trängs bland trisslotter, chilinötter, Mariestads öl - ja allt som just den här pappan och maken kan önska sig. Allt i korgen var sådant som jag är svag för, ni kan mig som en öppen bok!

Men det viktigaste av allt var att ni alla dök upp i egen hög person så jag fick krama om er allihop. Det är den bästa Fars Dags-present som går att uppbringa.

Att sen få bjuda hela sällskapet, inklusive Morfar och Pär på flugfångad regnbåge stekt i ugn till middag tycker jag fulländade kvällen.

Tack kära familj för att ni finns! Kram från pappa Janis!

Hänger dessa fenomen så intimt ihop?

Somliga ser det, andra inte. Vad ser du?

John Stewart - Walk On The Moon

Fantastisk låt och en fantastisk närvaro i det här klippet! John Stewart kunde som få andra skriva och framföra sina kompositioner alldeles avskalat och utan något tekniskt bjäfs. Ofta bara sin vemodiga och vackra (tycker jag) sång till eget gitarrkomp. Ibland lite sparsamt och återhållen orkestrering.

I klippet börjar han närma de 70 och sångrösten har sina tekniska svagheter men känslan är fantastisk. Han sjunger om förträngda och återhållna drömmar, drömmar som inte alltid blir verklighet för oss. Men drömmarna måste leva vidare även om vi på grund av omständigheter tvingas acceptera den livslott vi fått.

If I had all the time in the world
And I had all the world in my time
There are dreams that I'm keeping inside
Like verses that never would rhyme.

I still dream I'll make movies in Spain
And photograph dancers in flight.
Watching the clock running down
And I live in available light.

And I still dream I will walk on the moon
If the moon isn't holding me down.
Chasing the future through fields
With moonlight igniting the ground.

All the young girls are light years away
And they seem to be browsing through time.
But you know that not one can compare
With the heart of this true love of mine.

In the water of all of my tears
The reflections of beautiful times.
In my arms I am holding the wings
Of angels I'm hoping to find.

And I still dream I will walk on the moon
If the moon isn't holding me down.
Chasing the future through fields
With moonlight igniting the ground.

Friends, who were here, now are gone.
Oh, why does it happen so soon.
And, as they were closing their eyes,
Did they dream they would walk on the moon?

And I still dream I will walk on the moon
If the moon isn't holding me down.
Chasing the future through fields
With moonlight igniting the ground.

And I still dream I will walk on the moon
If the moon isn't holding me down.
Chasing the future through fields
With moonlight igniting the ground.

Mitt betyg: Torrflugefiske på stilla vatten

Göran Hägglunds "vanligt folk".

I en artikel i DN skriver KvasiDemokraternas (Kd) ledare Göran Hägglund (GH) om den svenska "kulturelitens", (läs kulturvänsterns), förakt för - som han säger - "vanligt" folks konst- och filmintresse. Han anser att medelsvenssons mästras och klandras av vänstern för att de har en ytlig syn på konsten. GH låter i debatten allt oftare som den mest reaktionäre (inget nytt iofs) i Reinfeldts högerallians. Vanligt folk (va fan det nu är) känner sig förföljda och hånade av vänstern bl.a. beroende på att de kanske föredrar figurativ konst och rak enkel storybaserad film. Gör man det - allt enligt GH - skildras man som nazist av "kulturvänstern"?!

Det här är i grund och botten samma eländiga retorik (inga som helst jämförelser i övrigt) som Sverigedemokraternas tjafs om ett Bullerbysamhälle med Röda stugor och Små grodorna där inga invandrare någonsin sätter en fot.

GH:s Kd cirkulerar ständigt runt fyraprocentspärren och försöker åter igen att med klassiskt populistiska grepp vinna över folkhemsneurotiker till sitt parti i ett fåfängt hopp om att bli kvar i en regering som ändå kommer att förpassas till helvetet efter valet 2010.

Mitt betyg: Hägglund fiskar i synnerligen grumliga vatten

Atomic Rooster - The Price

Och den här!

T2 - No More White Horses

Slänger in ett klipp med ett av de intressantaste banden under den gudabenådade musikeran kring 1970. Uk progressive när den är som allra bäst. Arret är tamejfan helt magnifikt.

Steve Forbert - Thirty More Years

Jag hoppas på mer är 30 år!
Klippet är hämtat från "The John Lennon Tribute Concert i NYC, 14/12 2007.

Mitt betyg: Steves sång är som drömfisket i Kaitum - fulländat!

Visdom från Captain Beefheart

I don't think artists are made, I think they're born.

Don Van Vliet

Steeleye Span - Drink Down The Moon

Maddy Prior och Span kan fortfarande! En kompis kompis fällde en kul kommentar till trumliret på klippet: Hur fan samplar man sånt här? Kul fundering men ingen trummaskin i världen kan ersätta en gammal hederlig musikant som behandlar sitt instrument som Liam Genockey gör. Han är en av de mångsidigaste trummisar världen kan erbjuda idag. Notera de små och oväntade detaljerna i klippet. Här är det inte enbart fråga om att hålla takten (vilket han definitivt gör), han fraserar också på ett sätt som blir allt ovanligare numera.

Gillas det brittisk folkrock/alternative (se även Dr. Strangely Strange och Pricipal Edwards Magic Theatre på annan plats på bloggen), så finns en hel del att botanisera i. Fairport Convention, Albion Band är ett par andra exempel.

Mitt betyg: Naturligt bestånd, ingen "put and take".

Stefan Sundström på Urkult 2009

Dagens sentens

Man kan inte välja när och hur man ska dö.
Det enda man kan bestämma är hur man ska leva.

Joan Baez

URKULT 2009

Stefan Sundström & Eric Bibb

Hemma igen efter nära en vecka i Näsåker och Urkultfestivalen. Intrycken av årets upplaga är lite blandade liksom vädret. För det första var det mesta precis sig likt, viket naturligtvis kan vara tudelat. Det positiva är att man alltid får det man kan förvänta sig av just denna festival - bra musik, trevliga människor och god stämning. Till det trista hör bl.a. det eviga fickkännandet vid entrén i jakt på "illegal" sprit. Ett moment som både stör och kan upplevas som kränkande.

Att hemställa om husrannsakan (undersöka väskor, etc.) på det sätt som sker på platsen är tveksam eftersom den utförs samtidigt som frågan från personalen ställs; får jag kolla din väska? Rimligen ställs frågan först och i avvaktan på ett svar från den tilltalade, väntar man med muddringen. I sammanhanget ska man vara medveten om att så fort besökaren kommit innanför grindarna kan denne supa skallen av sig på starköl som generöst utskänkes på området. Alltså handlar det inte om att hindra folk från att berusa sig, utan mer om hänsyn till näringsidkarna. Logiken är ju annars; dricker man så blir man full, alldeles oavsett varifrån alkoholen kommer.

Men för att börja i rätt ände ett par ord om invigningen av festivalen som alltid sker genom ett evenemang som kallas för ELDNATTEN, vilken alla de år min familj gästat Urkult varit smått eller helt fantastisk och som gett oss en skön känsla vi kunnat ha med oss under resten av festivalen. I samband med årets 15 års-jubileum (ett jubileum som f.ö knappt nämndes) hade man bytt arrangörer och spätt på budgeten, samtidigt som man tog separat betalt - 100 kr för invigningen!

Vi förväntade oss nog samtliga en eldnatt som sent skulle glömmas. Men vad hände egentligen? In kommer Slavateatern, ett halvdussin mörkklädda och förvirrade stackars teaterungdomar anförda av en likaledes förvirrad och deprimerande ensembleledare som mest påminde om en överstepräst från någon mörk forntid. Och det var just det skådespelet handlade om, tror jag; ett avstamp i vår kulturs begynnelse, som småningom - tror jag - landade i nutid och Urkult-festivalen. Däremellan bjöds alla förväntansfulla församlade på illa tajmade eldeffekter, psykotiskt brölande från Maramas på scenen, för att mot slutet avrundas med att en benstympad plåtälg vinschas på gnisslande vajer över dansgolvet.

De många longörerna mellan inslagen, usel tajmning och få eldeffekter bidrog till den sämsta eldnatten hittills. Det som skulle ha varit häftigt, effektfullt och njutbart blev nästan enbart komiskt, det kunde man konstatera genom att se sig om bland tokskrattande festivalare som därför knappt lyckades bita sig kvar i den hala grässlänten.

Alltså bottenbetyg till de nya arrangörerna av eldnatten som rimligen inte bör få förtroendet att hålla i evenemanget nästa år. Musikaliskt bjöd festivalen som oftast på ett bra och varierat utbud. För min egen del motiverade Eric Bibb och Stefan Sundström resan till Näsåker detta år. Bluesmannen Bibb var makalös och jag vill gärna se honom igen och Sundström likaså.

Att jag inte flockades på dansgolvet tisammans med likt Tanzaniska Masajer hoppande ungdomar betyder inte att det var dåligt. Flera av banden lät riktigt bra och var väl anpassade till just denna festval. Bra, fortsätt så!

Ett förvånat utropstecken dock! Va fan hade anakronismen Kingen med sin nattståndna raggarrock där att göra? Under hans konsert förvandlades Urkultfestivalen till Folket Park i nån avlägsen tid eller Finlandsbåtarnas "After Hours". Malplacerat och galet, arrangörer!!!

Mitt betyg som helhet för årets festival:
Mindre rutinmässigt spinnfiske, mer genomtänkt flugfiske.

Dagens sentens...

But I have been in some very beautiful Churches,
then I´ve looked outside and seen people starving to death

Don Van Vliet (Captain Beefheart)

Dagens sentens

Jämlikhet, det är allas rätt att vara olika!

Helga Henschen